Lo Kauppi
Lo Kauppi har på scen berättat om hur hon var på väg in i kriminalitet. Nu regisserar hon egna pjäsen ”Bergsprängardöttrarna”, om de som inte hade samma tur som hon själv.
– Det är lika bra att förstå att det här drabbar oss alla, inte bara en underklass i förorten, säger Lo Kauppi i en intervju i Gefle Dagblad.
Lo Kauppi har ett uppdrag. Hon vill förändra den svenska kriminalvården. Hon berättar engagerat för GD:s reporter om satsningen på 750 miljoner kronor på 72 säkerhetsplatser trots att bara nio fångar anses vara farliga nog, om de 100 kvinnor på Hinseberg som får dela på en psykiater varannan vecka och om kvinnor som inte får träffa sina barn med diffusa hänvisningar till säkerhet.
– Bilden av Sverige som så civiliserat stämmer inte. Jag vill starta en debatt om hur vi ska förhindra framtida brott genom att använda beprövad vård, men debatten är redan är igång. FN:s tortyrkommitté har gett Sverige kritik för hur våra häkten fungerar. Det kokar i den svenska kriminalvården, säger Lo Kauppi.
Det var när Lo Kauppi spelade den självbiografiska monologen ”Bergsprängardottern som exploderade” på fängelserna Hinseberg, Ystad och Kumla som hon kom i kontakt med fångarna. Hennes egen berättelse om uppväxten med en alkoholiserad pappa, ätstörningar, drogmissbruk och vård som raserade snarare än byggde upp slog an en sträng hos publiken, många ville berätta om sina erfarenheter.
– Utanförskap, arbetarklass, missbruk, psykisk sjukdom, det finns väldigt många likheter mellan de här bergsprängardöttrarna och mig själv. Det här hade kunnat vara jag, säger Lo Kauppi.
Pjäsen ”Bergsprängardöttrar” bygger på intervjuer med fångar, deras barn och fångvaktare, berättelser som Lo Kauppi har sammanfogat till fyra livsöden. Mia, Angelika, Rosanna och Helena sitter i var sin cell och kämpar för att få träffa barn och barnbarn eller ordna ett vettigt liv för sin tonårsson på utsidan. I bagaget har de drogproblem, adhd, övergrepp och psykiska sjukdomar.
Det stora problemet som Lo Kauppi ser det är att de inte får den vård de behöver – fängelset har blivit den sämsta platsen för återanpassning. I Sverige sitter 300 kvinnor och 4 000 män på slutna anstalter. 10 000 barn har någon förälder i fängelse.
– Det är viktigt att inte polarisera mellan kvinnor och män, pappor är lika viktiga som mammorna. Men kvinnor lider av andra psykiska problem, exempelvis efter våldtäkter och långvarig misshandel. Och det finns väldigt lite uppbackning för att bemöta de problemen inom kriminalvården, säger Lo Kauppi.
– Förra året sydde man upp särskilda kläder för kvinnliga fångar. Visst är det bra att de får kläder som passar, men kanske inget att skryta med. Snarare pinsamt att det sker först nu.
Den av de intervjuade som Lo Kauppi hade lättast att identifiera sig med var en latinamerikansk kvinna, pjäsens Rosanna som döms till sju år för knarksmuggling när hon nyss kommit till Sverige. Kvar på utsidan är hennes 16- årige son, utan någon anhörig och utan att kunna språket. Familjehemmet han placeras i är ett skämt.
I verkligheten var hennes son kvar i Sydamerika, men precis som pjäsens Rosanna började hon studera psykologi och hade terapi med andra fångar i sin cell. Efter fem år utan en enda permission utvisades hon med midjefängsel och tre vakter. I dag jobbar hon i rättsväsendet i sitt hemland.
– Jag hade gärna berättat det i pjäsen, men det känns för amerikanskt. Det händer positiva saker i den här världen också, men det handlar bara om hennes personliga kraft. Jag berättar hellre om vad som är fel med systemet, det vi kan förändra.
Pjäsen Bergsprängardöttrar av Lo Kauppi spelas runt om i landet under våren 2010.
Den 1 januari 2008 infördes rökstopp för fångar på fängelser. Nu slår Regeringsrätten fast att Kriminalvården inte har lagligt stöd för ett allmänt rökförbud, skriver Norrbottens Kuriren.
